HJÄLPER

Skänkelhjälper

Man delar in ryttarens skänkel i överskänkel (lår till knä) och underskänkel (resten av benet och foten). Det är underskänkeln som ska ge de olika signalerna medan överskänkeln mest bidrar till att ge sitsen stadga.

Framåtdrivande inverkan: Lika mycket tryck med båda skänklarna.

Sidförande inverkan: Olika mycket tryck med skänklarna. Hästen flyttar sig undan den kraftigaste verkande skänkeln. Man placerar skänkeln utefter vilken del på hästen man önskar flytta.

Reglerande och mothållande inverkan: Den motsatta sidans skänkel används för att reglera en sidvärtsrörelses storlek eller hastighet. När man ska avsluta eller förhindra en sidvärtsrörelse använder man den motsatta sidans skänkel mothållande.

Böjande inverkan: Genom att använda den ena sidans skänkel längre tillbaka än den motsatta sidans åstadkommer man en "böjning i hästens bål" (exempelvis vid ridning på böjtspår).

Tygelhjälper

Ryttaren kan med hjälp av tygeln inverka på hästen genom bettet. Bettets olika tryck (dubbelt/ ensidigt) mot hästens laner och tunga ge olika signaler.

Förhållning: Genom ökat tryck av bettet mot hästens laner , talar man om för hästen att minska tempot eller stanna. Kombinerar man detta med ökad framåtdrivning kan förhållningen leda till att hästen varken stannar eller minskar tempot, utan i stället trampar mer under sig med benen.

Eftergift: Är motsatts till förhållning. Det innebär ett minskat tryck av bettet mot hästens laner och tunga. (Obs, man ska ej ge eftergift utan att ha tagit en förhållning).

Ledande tygeltag: Visar hästen vid en vändning. Tygeltaget tas rakt ut från hästhalsen. Tygeltaget verkar bara så länge man är påväg åt riktningen. Tummen ska ledas något i rörelseriktningen (för att inte låsa underarmen).

Ställande- och böjandetygeltag: Genom att bettet verkar starkare på den ena sidan kan man använda tygeln ställande (hästen böjer i nacken) och böjande (hästen böjer hela halsen). Detta åstadkommer man genom ensidig förhållning som kan kombineras med ledande tygeltag.

Reglerande- och mothållande tygeltag: Man använder den ena sidans tygel reglerande för att bestämma hur stor ställningen eller böjningen ska vara. Om man förhindrar att hästen böjer halsen eller faller ut med bogen kallas det mothållande tygeltag.

Understödjande tygeltag: Används för att stärka inverkan hos en annan hjälp. Det är samma sidas mothållande eller sidförande skänkel som understöds. Tygeltaget tas i riktning mot eller förbi samma sidas höft.

Uppresande tygeltag: För att höja hästens huvud (om den vill gå för lågt eller dra sig undan bettets inverkan genom att föra nosen nedåt, bakåt. Man höjer båda händerna. Inverkan finns bara under höjningen, men så fort man höjt upp handen helt slutar tygeltaget att verka.

Vikthjälper

Man delar in vikthjälperna i passiva- och aktiva vikthjälper. Vid de aktiva vikthjälperna så flyttar ryttaren sin tyngdpunkt i förhållande till hästens för att få den att vända.
Vid de passiva ändrar ryttaren sin tyngdpunkt efter hästens.
Man förlägger vikten åt det håll man önskar genom att sänka den sidans knä, trampet blir då kraftigare i stigbygeln, samtidigt hålls samma sidas höft fram något.